Jag saknar min familj, familjen som jag hade när jag var lite. Vi var lyckliga! Nu är allt bara jätte jobbigt. Jag saknar min pojkvän, så mycket så att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det var anerlunda förr, då när båda ville träffas helatiden och man aldrig trötnade på varandra. Verkligen aldrig. Nu är det typ jag mot alla. Jag vill så mycke, ger mycket av mig själv och får inget tillbaka. Är det nu man ska ge upp, eller ska man fortsätta kämpa? 
Förra veckan var det jobbigt med kompisarna, men det käns som att dom har förståt att jag behöver dom. Tack fru rask för att du bjuder hem mig idag. Cyklar om en liten stund!

Säg det nu,